änglavakt.

Har haft en helt sjukt bra vecka hemma i Örebro.
Träffat massa nära och kära.

I fredags eftermiddag började jag tågresan upp till Karin i Mora. Mötte Anna och Josefin på tåget också, välkomnades med en god middag sen var det bara att gå och lägga sig.
Lördags morse ringde klockan på 03.30. 45 minuter senare lämnade vi Mora.
Började med att vi fick bromsa för ett förbannade rådjur som sprang mitt ut på vägen, sen en liten rävunge.
Bara sex mil kvar till Östersund där vi planerat att stanna och handla massa mat ville inte mina ögon att jag skulle köra längre. Då fick Anna ta över.
Kom bara ytterligare 3 mil..
Jag hade lutat huvudet mot fönstret för att vila ögonen lite när jag vaknar av att jag kände hur bilen slirade och av att Anna skrek en massa, lutade mig mot mitten för att se vad som hände och ser att vi åker från höger till vänster på hela vägen och sen ser jag att vi möter en annan bil. Trodde att vi precis skulle klara oss förbi den men sedan kommer jag bara ihåg hur jag klämmer igen ögonen av rädsla, hör värsta smällen och medan alla skriker så slungas jag ur bältet mot Josefins håll. Eller midjebältet satt jag fortfarande fast i men eftersom jag slungades åt vänster så kom jag ur där bältet går upp mot axeln. Bilen snurrar flera varv och tillslut stannar vi, står raklång från vänstra sida till högra sida av vägen. När jag öppnar ögonen ser jag att jag i stort sett ligger med huvudet i josefins knä. Och jag känner en sån enorm smärta i ryggen som går upp mot nacken.
Får panik, rädslan bara skriker inom mig och jag börjar stört böla av både rädslan och smärtan.

Jag hör bara Karin skrika till Anna att ringa 112, sen springer hon till den andra bilen som har kört rakt in i snödrivan efter smällen. Personen i den bilen kom nämligen inte ut, alltid så får man värsta tankarna.
Allt som hände efter det känns som om man var inuti en stor bubbla. Det var så immigt och man var så chockad. Efter att jag låg kvar en stund i bilen kommer jag upp och Josefin försöker öppna hennes dörr men det går inte, vi gick ur bilen och på hela hennes sida är bilen helt pajj. Vårat däck låg typ 30 m ifrån oss, bakdelen var så till bucklad att dörren inte gick att öppna, under redet var helt pajj och det läckte ut massa olja och bensin osv. Taket var helt snett med en buckla. Det var inte sant.
Inte nog med att det var två bilar som krockat, det kom även en tredje bil som prompt skulle om lastbilen som saktade ner för olyckan, personen i den bilen hade antagligen väldigt bråttom så han körde om i full fart utan att tänka på att han kanske ska ta reda på varför lastbilen saknar in. Så denna bil kommer säkert i alla fall 100 km/h men inser sen att han inte kommer hinna stanna innan oss så han vejjar ut i snödrivan, och den snödrivan var inte låg... Han räddade vårat liv..

När sjukvårdarna kom så hjälpte dom kvinnan som satt i den andra bilen. Sen kom vi på att vi kanske borde säga till att jag också hade ont. Snacka om att man var borta. Dom tog det på högsta allvar och satte på mig en nack krage, sedan bar dom ut mig ur bilen och tog med mig till sjukhuset.
I början tänkte jag att det var så enormt töntigt och att dom överreagerade. Men väl på sjukhuset då dom klämde och kände på varenda kroppsdel jag hade, så insåg jag att det inte var så dumt ändå.
Jag hade ont i nyckelbenet och ryggraden och nack kotorna. Dom jävlarna klippte upp mina kläder!
Skickades vidare till röntken. Fick åka in i en konstig tunnel som tog massa kort, sen sprutade dom in nått konstigt medel i min kropp som gjorde att jag blev helt varm. Den skulle tydligen visa nått speciellt på bilderna.
Efter det fick jag komma tillbaka till Josefin som hade hängt med mig i ambulansen till sjukhuset. Fick ett rum och där fick jag ligga ett x antal timmar, kändes det som. Vi försökte prata med varandra och förstå vad som egentligen hade hänt, det var lättare sagt än gjort.
Den stora klumpen i magen försvann när läkaren kom in och sa att allt såg bra ut, jag fick röra på mig men var tvungen att behålla nack kragen på..

Karin och Anna kom och hämtade oss från sjukhuset, eller kanske ska säga Sten.
Karin ringde sin pappa direkt när vi krockat och han ringde sin kompis Sten som bor här i Östersund som sen hämtade Karin och Anna vid olycksplatsen.
Han kom iaf och hämtade oss och vi fick åka hem till dom. Där möttes vi med öppna armar, dom bjöd på fika. Glass och kaffe. Vi fick prata av oss, gråta av oss, och försöka komma ur ur den värsta chocken.
Hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, så vi fick sova kvar hos Sten och hans fru Carina.
Dom åkte och handlade middag som vi skulle göra senare på kvällen sedan satt vi bara och tittade på film och åt godis. Vad skulle vi ha gjort utan dom?!

Vi hade ringt och kollat med några arbetskamrater om vi kunde åka med dom tillbaka hit till Rörvik och det gick bra. Det har varit en sjukt lång och läskig resa som vi sent kommer glömma.
Vi är en bil fattigare men bara glad att vi alla är vid liv, änglavakt på hög nivå.
Vad hade hänt om den där bilen inte hade varit så smart och styrt upp i diket?
Vad hade hänt om bilen vi krockade med körde in i oss en meter tidigare?
Vad hade hänt om lastbilen som var näst nästa på tur kört in i oss istället?

Vet att det inte är bra men detta är frågor och tankar som rullar om och om igen i mitt huvud. Och händelsen då jag kollar upp och ser bilen komma emot oss, smällen, skriket, smärtan.. Det är som att mitt huvud trycker på repris om och om igen..

Jag kommer antagligen inte ta mig till jobbet imorgon, haft en olidlig smärta i både rygg och nacke idag trots alla mina piller jag tagit. Så blir nog hemma och vilar imorgon. Karin är duktig hon som ska upp ändå.
Hon blir hämtad av Frida, eftersom vi inte har någon bil nu. Blir till att köpa cykel eller nått..

Ni får ta hand om er, ska försöka jag med.
Godnatt<3

länkar som tidningen skrev om olyckan:
http://op.se/lanet/ostersund/1.4421283-tre-till-sjukhus-efter-krock-pa-hal-e-45
och
http://xn--blljus-jua.se/display.asp?newsID=8459&visa=bilder&mapp=public_pictures/120225_angsta